Betänk, att det är först i slutet av ett yrkesliv och relativt sent i livet, som vi oftast är som mest kompetenta och fullärda efter att ha tillägnat oss en mängd erfarenheter och kunskaper, och det är inte sällan först då som de flesta av oss nått en mänsklig mognad. Och vid den här tiden är oftast de bästa och utprövade yrkesverktygen på plats i huvud och händer, och man vet hur man ska använda dem för att göra ett riktigt bra jobb. I spåren av det följer också en större säkerhet och de flesta av oss är trygga i sig själva och i livs - och yrkesrollen.
Och det är då, i den fullödiga blomman av livet, med värdefulla jobbkunskaper, och med bra kapital av livserfarenhet på sin inre bank, som paradoxen slår till! Vid den tid då de allra flesta av oss villigt eller motvilligt, får säga "tack och hej då" till jobbidentiteten och anta rollen som pensionär. Den rollen är ny och vi blir förstås olika bra på att spela den och vänja oss vid den. Och nog är det då, som vi egentligen borde värderas högst och tas tillvara som de tillgångar vi är med ett långt arbetsliv bakom oss... !?
Precis samma sak är det med livet och själva livsuppgiften, i alla fall för den som får gåvan av att leva ett normallångt liv. För då på ålderns höst, när man varit med om det mesta och när ögon och öron är mättade av intryck och bilder, och när hjärnan har lärt sig förstå så oändligt många tankar och sammanhang. Och då när många äntligen försonats med livets kärva lärdomar och när hjärtats dörr ofta står vidöppen och välkomnande. Mitt i livets fullmognad, när man anar existensens skymning och då människan ofta erövrat kunskap och visdom. DÅ slår paradoxen till igen och vi får alla, olika mätta på liv och år, lämna tillvaron, vår roll och vår plats på jorden.
Det här kan man ju tycka är lite märkligt och inte utan orsak inställer sig frågan :
" vad är egentligen meningen med våra liv, varför ser de så olika ut och vart tar vi egentligen vägen med våra erfarenheter och kunskaper, då när vi dragit vårt sista andetag"...?
Det är nu ett antal år sedan jag hittade mitt svar på den här komplexa frågan, och svaret är för mig - reinkarnationen! Återfödelsen och våra själars vandring, när vi under många olika liv bebor olika kroppar, och när alla våra kunskaper från föregående liv kommer till användning igen, och utvecklas, förfinas och förädlas. Som en väldigt bra skola med många klasser och där vi alla sannolikt får lika delar av glädje, prövningar, sorg och utmaningar, och möts i olika relationer och lär av varandra så att vi till slut kan ta vår examen när vi slutligen kan våra läxor och klarat alla våra prov.
För mig har reinkarnationen en vacker logik och är rena estetiken. Och genom den blir ju liven ett fullt ut, rättvist och demokratiskt projekt där jag faktiskt kan se meningen med vår existens på den här jorden. Och för mig är en tro på Gud ingen motsättning till att vi genom själavandringen iklär oss nya kroppar och avancerar genom kunskapsnivåer och når ökad förståelse och mognad. Eftersom det tveklöst är en process som genomsyras av den kärlek som måste vara Guds absolut yttersta avsikt med våra liv. Vad gäller bibelns syn på reinkarnation så tror jag att den traditionella kristna bibeltolkningen i allmänhet inte har lämnat utrymme åt en sådan kontroversiell tolkning, Den har / är, nog fortfarande en allt för "farlig", djärv och vild "ogudaktig" tolkning gjord av människan själv Men för mig personligen kan jag inte utesluta själavandringen, och i bibelns berättelser ser jag symboliska, men oftast mer subtila uttryck för att den ryms i kristendomen så väl som i en del andra religioner.
Och kanske har vi människor under historien en del, orättmätigt förminskat oss själva och vår egen själs potential... i vissa fall missförstått och misstolkat vad både Gud och Jesus, genom bibeln säger och exemplifierar, som vore det omöjligt att vi själva, genom det goda, skulle kunna göra under, hela, upphäva gränser och ytterst återuppstå i en ny kropp - i en ny kostym, utan att för den skull vara ogudaktiga eller övermodiga...? Jag tror att den nya tiden har fört det goda med sig att vi blivit mindre ängsliga och rädda, mer ifrågasättande och sunt kritiska också till religionsyttringar, och mer medvetna om hur bibeltexter kan tolkas / misstolkas av oss människor.
Och jag har under så många år, i olika åldrar, och så många gånger frågat mig varför livet ser så olika ut för oss, varför vissa människor som gör gott och är snälla, ändå kan drabbas av så mycket sorg och elände... Medan till synes elaka egoistiska personer ibland tycks gå helt opåverkade av medmänniskors lidanden, och genom framgång och välmående i livet. Jag hade aldrig fått ihop logiken eller rättvisan i det där innan jag läste om själavandringens karma och lagbundenhet... Jag har också undrat vad vi en gång ska göra av de insikter och kunskaper som vi förvärvat under jordelivet och som liksom tycks bli över, som sannolikt inte hinner kommer till nytta...?
Vad är den egentligen meningen med det här i sig, så fantastiska, gigantiska, existentiella projektet? Inte ska vi väl bara vila på lagrarna där ovan regnbågen, när vi förhoppningsvis får förenas med den Gudomliga kraften...? Nog kan vi väl ändå få återanvända våra erfarenheter av både plus och minus från vårt liv på jorden för att kunna hjälpa till där det kan behövas... Blir det då inte möjligt, har jag ofta tänkt....?
Och gång efter gång har svaret infunnit sig i reinkarnationstanken, i själavandringen! Att vi är vandrande själar ser jag som en sån vacker bild, och den där skolan, med så många klasser, den kan väl inte var mer rätt och riktig än den med största sannolikt är...! Vissa liv går vi nog i samma klass, i andra är vi bara skolkamrater och vi får på nytt möta varandra i olika konstellationer och relationer.
Det här är för mig den ultimata formen av existentiell demokrati och jämställdhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar