Så länge jag kan minnas har jag alltid i perioder, mer eller mindre, haft mycket drömmar och ofta har de innehållit starka och tydliga känslor av alla de slag och inte sällan har de liksom "talat " till mig, starkt och genom särskilda bilder.
Jag brukar kalla sömnen och drömtiden för "nattens föreställning" och ser alltid med spänning och en viss förväntan varje natt fram emot nya drömmar och föreställningar.
Det verkar som om drömvärlden jobbar så väl periodiskt som tematiskt och ibland är det dramat som gäller, andra nätter drar drömmarna mer åt komik eller ren tragik, och i det senare kommer förstås också mardrömmarna, som förstås också har nåt att säga oss, och där brukar budskapen klarna först när skräcken och rädslan lagt sig.
Den senaste tiden har jag haft speciella drömmar som jag inte förut fått uppleva, där jag så tydligt stått en bra bit utanför mig själv och där jag på första parkett tydligt och avskalat har kunnat beskåda beteenden och mönster i mina dagliga relationer. Det blev stundtals förstås lite jobbigt, för det var som om scenerna förstärktes i alla uttryck och intrycken blev därefter... och jag fick verkligt tuffa och realistiska exempel på hur t.ex min egentliga osäkerhet och grundläggande otrygghet inverkar på mitt sätt att vara mot andra. Hur mycket jag jobbar på för att "duga" "hålla måttet" och för att bli omtyckt av andra. Något som jag lätt kan härleda till min barndom och till den tidiga bristen på grundläggande kärlek och trygghet, och till det lilla barnets saknad efter förståelse, stadga och kontinuitet i en svår och orolig tillvaro.
Andra scener aktualiserade gamla svek och blottade känslor av övergivenhet och förtvivlan. Men tydligast var känslan av att inte "höra i hop - eller till," att inte på riktigt ingå i ett sammanhang, att vara i ett för mig oidentifierbart utanförskap. Det här gjorde ont, och i drömmen skämdes jag när jag så tydligt såg hur jag, ibland intill förnedring och på gränsen till självutplåning, kompenserar upp mot det här på olika sätt. Och att jag ganska ofta och inte så hälsosamt, kompromissar med mitt sanna jag och tror att jag bara är det gör, och inte den jag är, och oberoende av allt annat.
Men eftersom drömvärlden kännetecknas av klokhet och en väldigt bra timing... så kommer ofta de där roliga, komiska drömmarna när man kanske känner sig lite tyngd. Och då kan få många goda skratt och en hel del gratisunderhållning åt sina egna mer ofarliga klavertramp och stolligheter, och man får nytta av en fungerande självironi och att inte ta sig själv på allt för stort allvar.
Det här temat varade lite drygt en vecka och var mycket pedagogiskt och lärorikt, och man tackar!
Drömvärlden speglar verkligen själen och inte bara det nuvarande livets erfarenheter och hur vi tacklar dem, utan visar också en sann bild av hur våra föregående liv gestaltat sig genom våra livsmönster, och om - och hur, vi bearbetat våra trauman och våra livs händelser. Och särskilt tydligt blir det vi förtränger och förnekar. Och envisa och upprepade blir ofta de drömmar där scenerna visar på de dumheter, felval och livsmönster som vi upprepar, kanske genom flera liv och som ställer till det för både oss själva och andra. Då är det bra om man lyssnar in, tänker igenom, når insikt och gör nåt åt de gamla koncept som uppenbarligen inte fungerar...
Ja, det är sannerligen fantastiskt hur drömvärlden och den inre teatern med alla sina skådespelare talar till oss, genom de nattliga föreställningar som drömmar är. Och vilka redskap till hjälp för självkännedom och mänsklig utveckling de tillhandahåller oss, om vi bara vill ta emot ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar