Det där förunderliga med drömmar och hur de så ofta talar till oss om vi bara vill ta emot...!

Så länge jag kan minnas har jag alltid i perioder, mer eller mindre, haft mycket drömmar och ofta har de innehållit starka och tydliga känslor av alla de slag och inte sällan har de liksom "talat " till mig, starkt och genom särskilda bilder.
Jag brukar kalla sömnen och drömtiden för "nattens föreställning" och ser alltid med spänning och en viss förväntan varje natt fram emot nya drömmar och föreställningar.

Det verkar som om drömvärlden jobbar så väl periodiskt som tematiskt och ibland är det dramat som gäller, andra nätter drar drömmarna mer åt komik eller ren tragik, och i det senare kommer förstås också mardrömmarna, som förstås också har nåt att säga oss, och där brukar budskapen klarna först när skräcken och rädslan lagt sig.

Den senaste tiden har jag haft speciella drömmar som jag inte förut fått uppleva, där jag så tydligt stått en bra bit utanför mig själv och där jag på första parkett tydligt och avskalat har kunnat beskåda  beteenden och mönster i mina dagliga relationer. Det blev stundtals förstås lite jobbigt, för det var som om scenerna förstärktes i alla uttryck och intrycken blev därefter... och jag fick verkligt tuffa och realistiska exempel på hur t.ex min egentliga osäkerhet och grundläggande otrygghet inverkar på mitt sätt att vara mot andra. Hur mycket  jag jobbar på för att "duga" "hålla måttet" och för att bli omtyckt  av andra. Något som jag lätt kan härleda till min barndom och till den tidiga bristen på grundläggande kärlek och trygghet, och till det lilla barnets saknad efter förståelse, stadga och kontinuitet i en svår och orolig tillvaro.

Andra scener aktualiserade gamla svek och blottade känslor av övergivenhet och förtvivlan. Men tydligast var känslan av att inte "höra i hop - eller till," att inte på riktigt ingå i ett sammanhang, att vara i ett för mig oidentifierbart utanförskap. Det här gjorde ont, och i drömmen skämdes jag när jag så tydligt såg hur jag, ibland intill förnedring och på gränsen till självutplåning, kompenserar upp mot det här på olika sätt. Och att jag ganska ofta och inte så hälsosamt,  kompromissar med mitt sanna jag och tror att jag bara är det gör, och inte den jag är, och oberoende av allt annat.

Men eftersom drömvärlden kännetecknas av klokhet och en väldigt bra timing... så kommer ofta de där roliga, komiska drömmarna när man kanske känner sig lite tyngd. Och då kan få många goda skratt och en hel del gratisunderhållning åt sina egna mer ofarliga klavertramp och stolligheter, och man får nytta av en fungerande självironi och att inte ta sig själv på allt för stort allvar.

Det här temat varade lite drygt en vecka och var mycket pedagogiskt och lärorikt, och man tackar!
Drömvärlden speglar verkligen själen och inte bara det nuvarande livets erfarenheter och hur vi tacklar dem, utan visar också en sann bild av hur våra föregående liv gestaltat sig genom våra livsmönster, och om - och hur,  vi bearbetat våra trauman och våra livs händelser. Och särskilt tydligt blir det vi förtränger och förnekar. Och envisa och upprepade blir ofta de drömmar där scenerna visar på de dumheter, felval och livsmönster som vi upprepar, kanske genom flera liv och som ställer till det för både oss själva och andra. Då är det bra om man lyssnar in, tänker igenom, når insikt och gör nåt åt de gamla koncept som uppenbarligen inte fungerar...

Ja, det är sannerligen fantastiskt hur drömvärlden och den inre teatern med alla sina skådespelare talar till oss, genom de nattliga föreställningar som drömmar är. Och vilka redskap till hjälp för självkännedom och mänsklig utveckling de tillhandahåller oss, om vi bara vill ta emot ...

För mig är reinkarnationstanken rent vacker och fullt fattbar i ett större perspektiv...!

Betänk, att det är först i slutet av ett yrkesliv och relativt sent i livet, som vi oftast är som mest kompetenta och fullärda efter att ha tillägnat oss en mängd erfarenheter och kunskaper, och det är inte sällan först då som de flesta av oss nått en mänsklig mognad. Och vid den här tiden är oftast de bästa och utprövade yrkesverktygen på plats i huvud och händer, och man vet hur man ska använda dem för att göra ett riktigt bra jobb. I spåren av det följer också en större säkerhet och de flesta av oss är trygga i sig själva och i livs - och yrkesrollen.

Och det är då, i den fullödiga blomman av livet, med värdefulla jobbkunskaper, och med bra kapital av livserfarenhet på sin inre bank, som paradoxen slår till! Vid den tid då de allra flesta av oss villigt eller motvilligt, får säga "tack och hej då" till jobbidentiteten och anta rollen som pensionär. Den rollen är ny och vi blir förstås olika bra på att spela den och vänja oss vid den. Och nog är det då, som vi egentligen borde värderas högst och tas tillvara som de tillgångar vi är med ett långt arbetsliv bakom oss... !?

Precis samma sak är det med livet och själva livsuppgiften, i alla fall för den som får gåvan av att leva ett normallångt liv. För då på ålderns höst, när man varit med om det mesta och när ögon och öron är mättade av intryck och bilder, och när hjärnan har lärt sig förstå så oändligt många  tankar och sammanhang. Och då när många äntligen försonats med livets kärva lärdomar och när hjärtats dörr ofta står vidöppen och välkomnande. Mitt i livets fullmognad, när man anar existensens skymning och då människan ofta erövrat kunskap och visdom. DÅ slår paradoxen till igen och vi får alla, olika mätta på liv och år, lämna tillvaron, vår roll och vår plats på jorden.

Det här kan man ju tycka är lite märkligt och inte utan orsak inställer sig frågan :
" vad är egentligen meningen med våra liv, varför ser de så olika ut och vart tar vi  egentligen vägen med våra erfarenheter och kunskaper, då när vi dragit vårt sista andetag"...?

Det är nu ett antal år sedan jag hittade mitt svar på den här komplexa frågan, och svaret är  för mig - reinkarnationen! Återfödelsen och våra själars vandring, när vi under många olika liv bebor olika kroppar, och när alla våra kunskaper från föregående liv kommer till användning igen, och utvecklas, förfinas och förädlas. Som en väldigt bra skola med många klasser och där vi alla sannolikt får lika delar av glädje, prövningar, sorg och utmaningar, och möts i olika relationer och lär av varandra så att vi till slut kan ta vår examen när vi slutligen kan våra läxor och klarat alla våra prov.

För mig har reinkarnationen en vacker logik och är rena estetiken. Och genom den blir ju liven ett fullt ut, rättvist och demokratiskt projekt där jag faktiskt kan se meningen med vår existens på den här jorden. Och för mig är en tro på Gud ingen motsättning till att vi genom själavandringen iklär oss nya kroppar och avancerar genom kunskapsnivåer och når ökad förståelse och mognad. Eftersom det tveklöst är en process som genomsyras av den kärlek som måste vara Guds absolut  yttersta avsikt med våra liv. Vad gäller bibelns syn på reinkarnation så tror jag att den traditionella kristna bibeltolkningen i allmänhet inte har lämnat utrymme åt en sådan kontroversiell tolkning, Den har / är, nog fortfarande en allt för "farlig", djärv och vild "ogudaktig" tolkning gjord av människan själv Men för mig personligen kan jag inte utesluta själavandringen, och i bibelns berättelser ser jag symboliska, men oftast mer subtila uttryck för att den ryms i kristendomen så väl som i  en del andra religioner.

Och kanske har vi människor under historien en del, orättmätigt förminskat oss själva och vår egen själs potential... i vissa fall missförstått och misstolkat vad både Gud och Jesus,  genom bibeln säger och exemplifierar, som vore det omöjligt att vi själva, genom det goda, skulle kunna göra under, hela, upphäva gränser och ytterst återuppstå i en ny kropp - i en ny kostym, utan att för den skull vara ogudaktiga eller övermodiga...? Jag tror att den nya tiden har fört det goda med sig att vi blivit mindre ängsliga och rädda, mer ifrågasättande och sunt kritiska också till religionsyttringar, och mer medvetna om hur bibeltexter kan tolkas / misstolkas av oss människor. 

Och jag har under så många år, i olika åldrar, och så  många gånger frågat mig varför livet ser så olika ut för oss, varför vissa människor som gör gott och är snälla, ändå kan drabbas av så mycket sorg och elände... Medan till synes elaka egoistiska personer ibland tycks gå helt opåverkade av medmänniskors lidanden, och genom framgång och välmående i livet. Jag hade aldrig fått ihop logiken eller rättvisan i det där innan jag läste om själavandringens karma och lagbundenhet... Jag har också undrat vad vi en gång ska göra av de insikter och kunskaper som vi förvärvat under jordelivet och som liksom tycks bli över, som sannolikt inte hinner kommer till nytta...?

Vad är den egentligen  meningen med det här i sig, så fantastiska, gigantiska, existentiella projektet? Inte ska vi väl bara vila på lagrarna där ovan regnbågen, när vi förhoppningsvis får förenas med den Gudomliga kraften...? Nog kan vi väl ändå få återanvända våra erfarenheter av både plus och minus från vårt liv på jorden för att kunna hjälpa till där det kan behövas... Blir det då inte möjligt, har jag ofta tänkt....?

Och gång efter gång har svaret infunnit sig i reinkarnationstanken, i själavandringen! Att vi är vandrande själar ser  jag som en sån vacker bild, och den där skolan, med så många klasser, den kan väl inte var mer rätt och riktig än den med största sannolikt är...! Vissa liv går vi nog i samma klass, i andra är vi bara skolkamrater och vi får på nytt möta varandra i olika konstellationer och relationer.
Det här är för mig den ultimata formen av existentiell demokrati och jämställdhet!

Tänk, i dag har jag blivit med blogg nr. 2 - ett forum för mina och andras andliga tankar...

Denna fina januaridag gjorde jag äntligen slag i saken och startade en ny blogg som jag hoppas ska kunna bli ett rum, ett slags forum, där både jag och alla andra som har erfarit och tror på en andlig verklighet och på en fortsättning av våra liv efter döden, ska kunna känna sig fria att tala om andlighet och om livets stora under och mysterier.

Och jag vill här bjuda in dem som vill berätta om de metafysiska upplevelser som inte kan förklaras med vanlig logik eller av aspekter på vad som är möjligt, rimligt eller normalt.

Jag känner ingen rädsla eller motstånd för att offentliggöra mina egna upplevelser eller tankar kring  den utomkroppsliga världen, eller att tala oreserverat om andlighet och den för mig betydelsefulla helhetssynen på liv och existens. För jag har numera ett oavvisligt behov av att vara sann mot mig själv, mina erfarenheter och min uppfattning, och jag hoppas att med min öppenhet själv få möta den respekt som jag är beredd att ge till andra som tror, kanske inte tror eller tycker som jag.

Själv har jag sen jag var barn känt, periodvis väldigt starkt och som ett tydligt tilltal, att det finns en högre och större verklighet bortom, men ändå ganska nära, vår fattbara till synes enda värld. Den vissheten kom i början till mig som en tydlig känsla av högtid och fick mig att stanna upp och tänka kring livet och döden och vad som möjligen kan finnas där emellan... Jag föreställer mig numera den här verkligheten som en nära granne till vår jordiska värld och som om den består av flera dimensioner, flera lager, av medvetande där vår själ och våra cellminnen vid livets ( livens slut...) tar sin boning och lagras i evig tid.

En del oförklarliga händelser har, särskilt på senare år hänt mig, och inte minst har jag haft en del starka drömmar där möten med främmande varelser, för mig ofattbart, givit mig budskap och upplevelser, och som jag sen kunnat minnas varje detalj av när jag vaknat. Det här kan förstås låta surrealistiskt och vara svårsmält för den som läser det här, men det har jag upplevt i drömmar som inte liknar vanliga drömmar. Inte sällan har också till mig närstående, men nu bortgångna, kommit mig till mötes i drömmens värld precis så som de än gång var i sin bästa ålder och med typiska kännetecken och personlighetsdrag. Den kärlek jag då har känt kan jag inte jämföra med någon annan stark känsla som jag annars haft i min kropp... Min mamma hade också liknande drömmöten och blev ofta rädd och omskakad av det här.

I min värld har den traditionella förnufts - och vetenskapstron inte något tolkningsföreträde av verkligheten, men den har sin absoluta plats och uppgift vid sidan av, och som ett komplement till det som vissa människor genom mänsklighetens hela historia genom så kallade övernaturliga upplevelser, har uppfattat som fullt verkliga upplevelser.

Människor ängsliga tolkningar av religioner har tyvärr en del lagt mörka skuggor över den övernaturliga världens andliga mirakler och under när det gäller oss vanliga, dödliga människor. Detta fast också Bibelns människor hade mirakulösa upplevelser, och om det finns att läsa i både gamla och nya testamentet, exempelvis i berättelsen om profeten Elias himlafärd i en eldvagn. Kanske har den föreställning att det för människan är förmätet och rent av ogudaktigt att göra anspråk på mediala utomvärldsliga upplevelser,varit, och är fortfarande, något av ett  moraliskt hinder för tron på en andlig verklighet och på så kallade övernaturliga upplevelser.

Det finns mycket säga om det här intressanta ämnet och jag tänker senare berätta vidare om mina egna andliga, till synes oförklarliga upplevelser.